majviva

Shit. Jag insåg nyss att jag inte är vän med en som jag trodde att jag var vän med! Vi fikar på stan någon gång i veckan och det är jättemysigt och vi har jättemycket att prata om. Eller ja, hon har mycket att prata om. Pratar bara om sig själv och blablabla. Men visst, det har inte gjort mig någonting. Det är ju intressanta saker och jag är glad att hon vill vara med mig.
Men jag har insett att hon är med mig när hon har tröttat ut alla på sitt prat, och vill kunna prata om det en gång till för någon som inte har hört det förut.
I torsdags fikade vi, och pratade om festen som skulle bli av dagen efter (igår alltså). Planerade vad vi skulle göra och blablabla. Vet ni vad? HON SA INTE ETT KNYST TILL MIG!
Innan fikat fick jag förresten ett sms där det stod "Vem av dig och ** bestämde att ni skulle fika idag?". Det var ju min kompis som hade frågat mig. Men hon hade tydligen sagt att det var jag som hade frågat henne, och att hon tyckte att det var så himla konstigt att jag plötsligt hade tid för henne och undrade vad det var för viktigt jag var tvungen att berätta för henne. Weard. Onödig lögn liksom.

Jag blir så ledsen! Plus att hon har sagt jättemycket lögner till andra av mina vänner som inte är sant. Jag är så less på allt skitsnack.

Men jag orkar liksom inte bry mig längre. Hon betyder så mycket mer för mig än vad jag betyder för henne.

Kan man kalla någon som sviker "bästa vän"? Det gör ont i hjärtat att bli behandlad som jag blir av någon som har betytt så mycket för en. Hela tiden någon som klagar, och säger att man "dissar kompisarna för pojkvännen". Hon, - som flyttade ifrån mig och inte har någon jävla aning om hur ofta jag träffar min pojkvän! Det är klart att jag kanske har andra planer när hon frågar mig samma dag om jag vill hitta på någonting. Hon tar mig förgivet och räknar med att jag ska lämna alla mina planer för henne så fort hon kommer hem.

Ändå förstår hon inte att hon gör samma sak mot mig gång på gång! Inte för att hon dissar mig för en pojkvän, men för en annan vän. En vän som även är min vän (eller var?). För några helger sedan skulle jag vara med min bästa vän, och hon frågade om den andra vännen fick vara med. Självklart, ju fler ju roligare! Jo, visst. Det slutade med att dom var med varandra utan mig.

Nu i helgen skulle jag och min bästa vän festa. Vad får jag höra? Jo, att hon ska festa med den andra vännen. Jag får tydligen inte vara med heller, men det var ju ingenting ovanligt. Men jag har inte så stor lust heller eftersom dom blir värre än värst när dom är med varandra och mobbar allt och alla. Eller, det är i alla fall så det känns. Och jag vet fler som känner likadant när det gäller dom.

Men... hon var (är?) ju min bästa vän. Vi gjorde allt tillsammans och hade alltid skoj! Jag kanske måste acceptera att man växer ifrån varandra. Men det är svårt. Gud vad jag saknar det som var.

Jag blev helt plötsligt ledig idag. Vad ska jag göra? Jag hatar verkligen att bara slösa bort tiden på ingenting, men ändå blir det alltid att det är precis det jag gör.
Helgen har i alla fall varit helt underbar. Har spenderat den med min pojkvän, och vi har gjort en massa mysiga saker. Lagat mat tillsammans, badat m.m. Det är sånna dagar jag älskar!

I övrigt försöker jag att inte tänka så mycket. Lyckas inte, utan jag tänker all the time. Visst - det gör väl de flesta? Men mina tankar är som en svart klump i magen av oro och rädsla. Inte bara över min vän, utan också som en oro inför framtiden. Det jag är mest rädd över, det är att bli ensam. Den rädslan inför ensamhet är den svarta klumpen som ligger i magen. Ibland är jag rädd för att vara lycklig och tycka att livet är som en dröm.

Ibland vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag blir så irriterad på att ingen reagerar eller gör någonting! Låt mig berätta.

För några år sedan slutade en av mina närmaste vänner att äta mat på skolan. Hon blev allt smalare och man fick alltid höra hur tjock hon tyckte att hon var. Vi andra reagerade såklart, och gjorde allt som stod i våran makt för att hon skulle få hjälp. Ingen trodde på oss, och alla blev irriterade på att vi inte kunde sluta tjata. Man tycker ju att vi borde veta bättre än alla andra (lärare, skolsköterskor m.m). Vi var ju hennes vän, det är klart man märker när någonting är annorlunda.
Nu, ungefär tre år senare har hon fått diagnosen anorexi och deppresion.
Ändå har ingenting hänt mer än att de ökar hennes dos av antideppresiva tabletter. De ökar den om och om igen, även fast hon för länge sedan hade större dos än rekomenderat för vuxna. Hon är inte ens vuxen än! Och vem vet om hon kommer att bli? Man ser hur hon tynar bort framför ögonen på en, och kilona bara rasar. Självförtroendet finns inte där - hon sjunker ner allt mer in i deppresionen.
Jag förstår inte hur dom tänker! Hon är på väg att ta livet av sig, och vi fortsätter kämpa. Men vad mer kan man göra? Jag är så rädd att hon snart inte kommer finnas längre.

Jag är väldigt nöjd med mitt liv, samtidigt som det känns som att jag hela tiden väntar på någonting bättre. Jag vet inte vad, men det känns liksom inte som att jag har... ja, vad ska man säga? Det känns inte som att jag har levt som jag vill göra. Det verkar som att alla andra någon gång i sitt liv har varit ute och festat varje helg och har tusentals kompisar (osv osv), och även fast jag som sagt är nöjd med mitt liv kan jag inte låta bli att vara avundsjuk på alla andras.

Egentligen vet jag inte vad jag hade kunnat göra annorlunda, så jag vet inte varför jag tänker som jag gör. Jag har liksom allt jag kan önska mig (eller?). En underbar pojkvän och vänner som jag älskar.

Fast det förstås... man verkar aldrig vara helt nöjd. Har man rakt hår vill man ha lockigt, är man lång vill man vara kort och tvärtom. Det här är väl nästan samma sak.

Oj vad spännande det här ska bli. Varför då? tänker ni säkert. Men jo, jag har länge tänkt skapa en anonym blogg bara för att kunna skriva precis som jag känner och tycker. Nu har jag äntligen tagit tag i saken, så nu kan jag skriva allt som dyker upp i huvudet utan att någon kan ta åt sig.

Det svåraste var såklart att komma på ett bra bloggnamn, och jag lyckades inte heller. Men det är inte det viktigaste.