majviva

Allt som var så perfekt. Helt perfekt. Sen helt plötsligt, slut. Kände det på mig redan på morgonen. Finner inga ord. Nu har det ändå gått en och en halv vecka, och jag fortsätter hoppas på att det ska bli vi. Allt han ville ha var tid.

För bara några dagar sedan verkade han hur kär som helst. Nu verkar det precis tvärt om. Allt kom efter balen, eller ja.. under balen typ. Innan sa han massa söta saker hela tiden, nu .. ja.. igår sa han att jag var otålig. Att jag typ inte kunde vänta med att vara med han. Och då hade vi ändå inte varit med varandra på 5 dagar. Innan tyckte han att det var lång tid, men inte längre - tydligen.

Känns som han undviker mig. Plus att han har börjat vara med sin kompis (som han hatar). Förra gången, när han lämnade mig så började han vara med den där kompisen igen. Det känns som den kompisen övertalar han att hata mig. Eller så är det bara så att jag är en efterhängsen flickvän.

"Det verkar inte som att du har någon livslust längre. Du ser negativt på allt".

När jag hörde dom orden så .. jag vet inte vad jag ska säga. Det kändes hemst bara. Allt känns hemskt.

Idag var det bästa morgonen i hela mitt liv! Eller okej, i alla fall den bästa på väldigt väldigt länge! Fick världens sötaste sms av älsklingen runt sju i morse, sen var jag så glad att jag inte ens kunde somna om. Allt känns så bra nu! Plus att igår var vi och köpte en balklänning till mig.

Det sura är att jag har fått miljontals jobbpass nu för tiden. Innan jobbade jag ungefär 3 gånger i månaden, och nu är det ungefär 10 gånger! Det känns som att jag har svårt att hinna med skolan och vännerna. Sjukt jobbigt. Skolan har ledat fått lida tillräckligt, jag har till och med börjat skolka för att slippa redovisningar och prov. Verkligen inte likt mig!!!!

Ska inte jobba på min 18årsdag som tur är, men dagen efter - så det blir inget party. Trist.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Det känns som att han kommer att lämna mig. Eller ja, att han inte har samma känslor för mig längre. Det var därför jag blev så glad när han kom i helgen mitt i natten, för då kändes det verkligen som att han älskade mig.

Fick ett sms nyss där han var om ursäkt för att han hade varit så sur och grinig de senaste dagarna, men att de berodde på att det hände så mycket runt omkring honom nu.
Jag vet inte vad jag ska säga. Han ville inte prata om det, men ja.. jag vill veta utan att pressa honom.

Det känns inte ens som att han har velat haft sex med mig den senaste tiden. Vi har ju haft det, men det har verkligen inte varit som förut. Nu är det inget förspel som gäller, och sen är det hela över på en minut. Jag hoppas att det är en svacka, och att han pratar med mig snart.

Det känns verkligen som att jag förstör. Hela tiden råkar det slinka ut någonting som förstör! Och visst.. det jag säger är inte så illa (inte illa alls faktiskt) - men i längden blir det de!
I helgen var jag i alla fall glad. Fick sms av älsklingen som var på pokerkväll med killarna att han saknade mig. Sen tog han en buss halv tre på natten bara för att sova med mig. Vid sånna tillfällen inser jag hur mycket jag älskar honom. SÅ MYCKET! Han är det bästa som finns.
Synd att jag förstör bara. Måste ringa han snart, känner att jag lät lite för sur i telefonen sist (utan anledning såklart). Jag förtjänar inte en så bra pojkvän som han.

Jag måste verkligen sluta vara rädd för att han ska lämna mig. Det förstör vårat förhållande! "Det känns som att jag alltid gör något fel" sa han till mig igår. Men nej, det är jag, bara jag som gör fel. Hela jävla tiden. Jag är så feg. Han är ju bäst. Får mig att må bra och vara glad! Till och med mina kompisar säger det. Att han gör mig lycklig, att man ser det på mig. Det är dagens sanning.

Jag är så rädd för att allt ska bli som förut och att jag ska bli lämnad igen. Skulle radera gamla sms för några dagar sedan när jag kom fram till ... göra slut smsen (som jag så kort och gott kallar dem). Klarade inte av att läsa och radera denna gången heller. Tårarna bara började rinna för fulla muggar. Jag ser så många saker nu som var tydliga tecken på att han tänkte lämna mig, men det var klart att jag inte tänkte på det då. Jag visste det innerst inne, men jag ville inte tänka tanken för då skulle den kännas verklig. Jag ville fortsätta leva i drömvärlden där allt var perfekt. Han och jag.
Nu är det han och jag igen, och jag är den lyckligaste människan på hela jorden. Men nu känns det som att jag letar efter tecken på att han ska lämna mig så att jag ska vara beredd den här gången. Det är hemskt och jag vet inte hur jag ska sluta.

Jag vill ju bara vara säker på att det ska vara han och jag för alltid

Jag är så less på allt just nu. Eller egentligen inte. Men det känns verkligen som att jag behöver lov nu! Tur att det bara är en vecka kvar. Men det blir en jobbig och tråkig vecka. Stort prov på fredag och svåra inlämningar. Usch. Jag vill bara ligga kvar i sängen hela dagen tills det blir lov. Snälla?

På lördag är det Alla Hjärtans Dag. Jag längtar faktiskt. Jag och älskling ska ha en mysdag med fotbad (+fotmassage) och helkroppsmassage. Sen blir det säkert något mer mysigt.
Egentligen tycker jag inte att AHD är något speciellt. Känns mer som att det är till för att affärerna ska ha ännu en dag att sälja lite extra prylar till. Men jag gillar den ändå! Kärlek och mys är ett av det bästa som finns, så då kan jag inte låta bli att längta lite extra.

Vad ska ni göra på Alla Hjärtans Dag?

Åh jag är så sur och besviken just nu! (Som vanligt när jag skriver i den här bloggen).

Förra året så gick jag i ettan, och började då planera hur jag skulle kunna göra mitt projektarbete som vi ska börja med nu på vårterminen i tvåan. Jag kom på världens idé, tyckte jag! Såklart berättade jag det för min bästa klasskompis. Det ångrar jag verkligen nu. Jag hade tänkt att hon och jag skulle göra det tillsamans. Vi planerade och ja... saker hände och nu är vi inte kompisar längre.

Men det hindrar inte henne från att genomföra MIN idé med någon annan. Jag finner inte ens ord för vad jag ska säga! Jag hade inte ens tänkt tanken att genomföra det (även fast jag hade lust eftersom den var superbra). Men åh... jag har bara lust att slå på någonting.

Så vad tycker ni. Är det okej att sno andras idéer?

Shit. Jag insåg nyss att jag inte är vän med en som jag trodde att jag var vän med! Vi fikar på stan någon gång i veckan och det är jättemysigt och vi har jättemycket att prata om. Eller ja, hon har mycket att prata om. Pratar bara om sig själv och blablabla. Men visst, det har inte gjort mig någonting. Det är ju intressanta saker och jag är glad att hon vill vara med mig.
Men jag har insett att hon är med mig när hon har tröttat ut alla på sitt prat, och vill kunna prata om det en gång till för någon som inte har hört det förut.
I torsdags fikade vi, och pratade om festen som skulle bli av dagen efter (igår alltså). Planerade vad vi skulle göra och blablabla. Vet ni vad? HON SA INTE ETT KNYST TILL MIG!
Innan fikat fick jag förresten ett sms där det stod "Vem av dig och ** bestämde att ni skulle fika idag?". Det var ju min kompis som hade frågat mig. Men hon hade tydligen sagt att det var jag som hade frågat henne, och att hon tyckte att det var så himla konstigt att jag plötsligt hade tid för henne och undrade vad det var för viktigt jag var tvungen att berätta för henne. Weard. Onödig lögn liksom.

Jag blir så ledsen! Plus att hon har sagt jättemycket lögner till andra av mina vänner som inte är sant. Jag är så less på allt skitsnack.

Men jag orkar liksom inte bry mig längre. Hon betyder så mycket mer för mig än vad jag betyder för henne.

Kan man kalla någon som sviker "bästa vän"? Det gör ont i hjärtat att bli behandlad som jag blir av någon som har betytt så mycket för en. Hela tiden någon som klagar, och säger att man "dissar kompisarna för pojkvännen". Hon, - som flyttade ifrån mig och inte har någon jävla aning om hur ofta jag träffar min pojkvän! Det är klart att jag kanske har andra planer när hon frågar mig samma dag om jag vill hitta på någonting. Hon tar mig förgivet och räknar med att jag ska lämna alla mina planer för henne så fort hon kommer hem.

Ändå förstår hon inte att hon gör samma sak mot mig gång på gång! Inte för att hon dissar mig för en pojkvän, men för en annan vän. En vän som även är min vän (eller var?). För några helger sedan skulle jag vara med min bästa vän, och hon frågade om den andra vännen fick vara med. Självklart, ju fler ju roligare! Jo, visst. Det slutade med att dom var med varandra utan mig.

Nu i helgen skulle jag och min bästa vän festa. Vad får jag höra? Jo, att hon ska festa med den andra vännen. Jag får tydligen inte vara med heller, men det var ju ingenting ovanligt. Men jag har inte så stor lust heller eftersom dom blir värre än värst när dom är med varandra och mobbar allt och alla. Eller, det är i alla fall så det känns. Och jag vet fler som känner likadant när det gäller dom.

Men... hon var (är?) ju min bästa vän. Vi gjorde allt tillsammans och hade alltid skoj! Jag kanske måste acceptera att man växer ifrån varandra. Men det är svårt. Gud vad jag saknar det som var.